Vi människor ser ofta tillbaka nostalgiskt och framåt med rädsla

Lyckliga gatan du finns inte mer sjungs det i låten. Kvarteren är borta och betongen har tagit grönskans plats. Minnena är kvar och ett nostalgiskt skimmer kan inte gömma rädslan för framtiden. Det okända, det nya, ett samhälle i förändring. 
Jag är orolig för samhällsutvecklingen, jag skall inte gömma orden i ett romantiskt och nostalgiskt skimmer,  jag är orolig för vart vårt samhälle är på väg? Senaste dagarnas terror i mitt älskade Paris och Frankrike skrämmer. Vardagsbrotten och hoten som ökar i ens närområde och stad skrämmer. Otryggheten på stadens gator och torg. Man skall ju känna trygghet oavsett vart man går. Jag känner inte längre igen det samhälle och det land jag nog med handen på hjärtat ändå nostalgiskt ser tillbaka på.
Jag är ärlig när jag säger att jag saknar det som var förr och det land jag inbillar att jag kände igen, men det ligger nog i vår mänskliga natur att vi ofta ser tillbaka och säger det var bättre för.
Jag tänker på sången från mitten av 1960-talet som beskriver hur betongen och köpcentran tog över ja det var bättre förr. Men på 1930-talet tänkte de säkert det var finare och bättre för innan det nya tog över. Människan som levde på folkvandringstiden kanske hörde berättelser att det var bättre förr när Romarriket dominerade och allt var ordning och redan. Den jordbrukande neolitiska människan kanske drömmande lyssnade till berättelser om hur när man efter jakten förr kunde sova länge och inte behövde gå ut tidigt till åkern. Vi är nog ofta rädda för det okända och blir rädda när samhället ändras men så märker vi att det trots allt går att leva vidare. Livet går obönhörligen vidare och det som kanske skrämmer initialt kanske inte är så farligt när allt kommer omkring. 
"Lyckliga gatan du finns inte mer,
Du har försvunnit med hela kvarter
Tystnat har leken, tystnat har sången
Högt över marken svävar betongen
När jag kom åter var allt så förändrat
trampat och skövla, fördärvat och skändat
 
Skall mellan dessa höga hus en dag, stiga en sång
Lika förunderlig och skön som den vi hört en gång 
Ja, allt är borta och det är bara så,
ändå så vill jag inte förstå
Att min idyll, som alla vill glömma
Nu är en dröm som jag en gång fått drömma
Allting är borta, huset och linden
Och mina vänner skingrats för vinden
Lyckliga gatan, det är tidens som
Här dragit fram
du fått ge vika nu för asfalt och 
för makadam"      En mycket fin låt!
Att min idyll, som alla vill glömma
Nu är en dröm som jag en gång fått drömma
 
 
 
0 kommentarer publicerat i Allmänt
Taggar: 1930-tal, 1960-talet, Asfalt, Barndomslandskap, Betong, DetVarBättreFörr, Folkvandringstid, Förändring, Känna, KännaIgen, Livet, LyckligaGatan, Människa, Naturen, Nostalgi, Nostalgisk, Nyheter, Okända, RomerskaRiket, Rädsla, SeTillbaka, Skrämma, Terrorism, Växa, VäxaUpp, berättelser, neolitikum, trygghet