Något som slog mig angående livet där vid bunkern i den vackra idyllen Ouistreham
Vi har varit två år i rad i Normandie Frankrike. En verkligen pärla till resmål. Älskar byarna, städerna, naturen, arkeologin, maten, vinet, människorna, historian ja finns så myckt intressant, men även fasansfulla spår finns i den här idyllen. Normandie likt övriga Frankrike var ockuperat av Tyskland mellan juni 1940 och augusti/september 1944, men vissa Tyska styrkor i regionen gav inte upp förräns krigsslutet maj 1945. I alla fall så är ett ställe vi verkligen gillar Ouistreham vilket är ett litet kustsamhälle cirka 30 minuter från Caen.
Underbara stränder och ett verkligen mysigt litet samhälle.
Men stranden och staden/byn har även en omtumlade historia att berätta då det var en av landningsstränderna under D-dagen 6 juni 1944 då de Allierade påbörjade invasionen av det Tyskockuperade Frankrike. Stranden i Ouistreham hette Sword Beach och stormades av Engelska och fria Franska styrkor.
Spåren av kriget finns kvar och längs stranden så finns det några Tyska bunkrar, hålor där kulsprutor fanns och stridsvagnshinder finns kvar.
Det blev hårda strider och många fick sina liv avbrutna på stranden och inne i staden/byn. Något som vittnar om kuraget eller dumstrighet är ett väldokumenterat fall där en Brittisk säckpipeblåsare Bill Millin gick bland sina mannar under stormningen av stranden och spelade för att ingjuta mod trots alla kulor som ven förbi och granater som slog ner hela tiden. Säckpipeblåsaren överlevde stranden och han spelade faktiskt några timmar senare vid den kända bron Pegasus där några kommandosoldater natten mot D-dagen hade tagit bron från Tyskarna för att kunna hindra Tyska motattacker. Bron hette egentligen Benouville bron, men efter attacken från Britterna fick den namnet den har ännu i dag Pegasus. Bron finns kvar på museets gräsmatta. Den nya bron idag som står på exakt samma ställe som den gamla ser ungefär likadan ut, bara nyare.
Den gamla har rester av striderna med kulhål.
Och vad som också finns kvar på museet i Benouville är Bill Millins säckpipa.
På bron över floden i Benouville. Cirka 16 kg tyngre var jag i våras, men i bakgrunden syns det första huset som befriades av de Allierade i Frankrike under D-dagen. Det var då ett cafe och är idag ännu ett cafe som ägs av samma familj som då för 70 år sedan.
Men tillbaka till Ouistreham och Sword Beach. Jo något som fanns där som Britterna och de Allierade hade missat var en 6 våningars bunker. Bunkern finns kvar och är nu ett museum. Det är rekonstruerat innuti så det ser ut som det gjorde när den var i bruk av Tyskarna. Vissa skyltar och annat innuti är autentiska det vill säga riktiga saker som är från tiden då bunkern användes. Den ligger mitt i ett villakvarter och det är en konstig känsla när man ser bunkern sticka upp bland villorna.
Utsikt från Bunkerns högsta våning och där finns fortfarande kikarinstrumentet som Tyskarna använde och i vilket morgonen den 6 juni 1944 de såg den stora armadan komma emot dom.
Det var unga soldater från de olika länderna som möttes där den dagen och som slogs mot varandra. Unga män som säkert i ett annat sammanhang hade kunnat ta en öl tillsammans och kommit överens utan problem, men som nu försökte döda varandra. För många var kriget ett äventyr i alla fall tills de mötte krigets verklighet. För andra var kriget ett måste och något de verkligen inte ville delta i. För andra var kriget på båda sidor något man skulle vara med i, man skulle göra det rätta för sitt land eller för vad man trodde på.
Jo gällande bunkerna så var den bemmanad av cirka 40 Tyska soldater när stormningen av Ouistreham startade. Bunkern blev en obehaglig överaskning för de Allierade då det inte gick att skjuta sönder den och då den först upptäcktes då de Allierade soldaterna gick igenom stadens villakvarter vid stranden och helst plötsligt såg detta vidunder till bunker. Staden Ouistreham föll relativt fort i de Allierades händer efter en hård och bitter strid men bunkern gav inte upp förräns efter flera dagar. Här är det som slog mig när jag var där första gången.
Tänk att vara en ung Tysk soldat långt hemiifrån kanske du hade gått med frivilligt av en ungdomlig naivitet då du ville komma hemmifrån och vara med på äventyr. Kanske trodde du att din sida var den rätta, men oavsett varför du var där så var du där långt långt hemmifrån i en idylliskt vacker Fransk kuststad. Där fanns sol, mat, vin, och annat som stora delar av Europa led brist på. Men efter några år i en relativt trygg plats så ser du de tusentals fartygen komma seglande mot dig och du gör dig beredd på striden. Vad tänkte de på de unga soldaterna på båda sidor. Tänkte de på familjen där hemma, på sin kärlek som väntade, på döden och rädslan för att bli allvarligt sårad eller tillfångatagen, på sin gamla skola, det lokala bageriet, på favoritpuben ja vad tänkte de på, bad de? Kanske tänkte de att vad som än nu händer så kommer deras liv från och med nu att ändras fullständigt. Tänk att sitta innuti en bunker när staden runt omkring dig har fallit i fiendernas händer. Du får radiomeddelanden att hjälp är på väg, men ingen hjälp kommer. Känslan när du inser att du och dina vänner i bunkern inte kommer komma hem till hemtrakten och till familjen eller kärleken på många år kanske eller kanske inte kommer komma hem alls för livet kanske slutar i en betongbunker i en Fransk idyllisk liten stad.
Vi är ju alla tacksamma att striden vanns av de Allierade och att kriget till slut tog slut och i alla fall vissa av de skyldiga till alla hemska brott som begicks fick sina straff. Men jag tänkte där jag stod innuti bunkern på de unga soldaterna på båda sidor som var långt hemmifrån och kanske rädda för vad som skulle komma att ske för vad som än hände så skulle nu allt ändras. Livet skulle inte längre vara en rättighet och självklarhet.
Men Ouistreham är en vacker plats, men jag tänker allt på alla modiga män som stormade platsen för 70 år sedan och att faktiskt den vackra sanden blev mångas avsked till livet. Men livet går vidare och idag en solig dag så trängs alla soldyrkare och dyrkare av livet på dess vackra sand och njuter av livets mirakel vilka många soldater och unga män gav sina liv för den där dagen, den längsta dagen för 70 år sedan. Likt vi aldrig för glömma alla fruktansvärda brott mot mänskligheten och livet som begicks så får vi aldrig glömma vår tacksamhet för vad dessa unga soldater gjorde för livet den där morgonen och dagen för 70 år sedan. Att alltid kämpa, ibland klagar man över saker som man finner så stora och så problematiska men som egentligen är småsaker i jämnförelse med vad de unga männen genomled där på stranden för 70 år sedan.
