Tiden rusar fram men står ändå stilla
Det känns ibland som tiden rusar fram för att aldrig stanna för en paus eller för att ta ombord något nytt på Livets resa. Samtidigt ibland känns det som tiden inte vill röra på sig och man står parkerad och väntar på signal på att få köra vidare fulllastad med glädje och hopp på Livets väg.
Ibland hinner man aldrig med någonting, och känner ständigt stressen flämtandes i nacken, men ibland vill man bara hitta årorna för att kunna ro vidare då vinden har mojnat och havet ligger blankt och tyst.
Känslan att höra roddtagen och känslan över att ta sig fram längtar man efter.
Skall nog ta och ro en dag kanske inte på havet, men kanske på en sjö i barndomslandskap.
(Bild från Wikimedia Commons)
