En stor skådespelares bortgång får mig att fundera
Världen har förlorat en stor skådespelare. Människor har skrattat, gråtit, kännt hela känsloregistret medans hans filmer spelades upp. En av mina personliga favoritfilmer är One Hour Photo som han gjorde i början av 2000-talet. Filmen handlar om Sy som arbetar på en filmframkallningsstudio på ett köpcentrum. Där lär han ytligt känna en kund och blir besatt av kunden och hennes familj. Man känner att han i kundens familj ser en slags utopi som han eftersträvar och vill ha. Han vill ha en slags mening i livet förutom bara en perfekt framkallad bild. Det han har sökt utan att kanske förstå det finns där. Allt blir väldigt fel och han går över gränsen, men man känner att Sy nog trots allt är en bra människa djupt inne, men en människa som kanske har haft en svår uppväxt eller bara inte fått rätt riktning i barndommen och inte lärt sig exakt vad som är rätt eller fel. Vad man som en socialmänniska förväntas göra eller inte göra. Sy är nog en bra människa som bara inte har haft det lätt i livet.
Skådespelaren som gestaltar Sy verkar enligt initiala uppgifter ha begått självmord efter en svår depression och en missbruksproblematik. Han som skrattat och skämtat har mått dåligt inombords och kanske dolt det med ett skratt på filmduken. Jag känner igen det där med att skratta och skämta, men på insidan så skrattas det minsann inte. Vi talar helst inte i vårt samhälle om känslor, och än mindre om känslor som berör mörka känslor som depression, självmordstankar, hopplöshet. Man skall bara gaska upp sig, ta sig i kragen och sluta vara så nere. Depression är en fysisk sjukdom som beror på en obalans i signalsubstanser enkelt förklarat i hjärnan. Den sjuke kan lika lite hjälpa sitt tillstånd som en som halkar på isen en vinterdag. Sedan kan man ha varit med om saker i livet som gör att man lättare blir sjuk. Jag vet att man som människa kan vara med om så monumentalt obehagliga saker att det inte går att värja sig. Men hjälp finns att få om man som människa vågar be om hjälp eller om någon i den sjukes närhet vågar att se.
Vi måste våga prata om känslor och om hur vi mår, och vi måste framförallt våga lyssna på de som vågar prata. Det är inte att klaga att, det är inte att vara svag utan det kan vara ett rop på hjälp som måste hitta en mottagare för att inte avsändaren skall sjunka djupare ner i mörket.
Solnedgången så här i slutet av sommaren är vacker som livet trots allt är även om livet ibland kan kännas svårt och omöjligt.
